Vi tar en paus

Filen föddes i februari 2013 då det första numret kom ut. Några av oss hade tidigare varit aktiva i Kåkbladet och vi såg Filen som en lillasyster som tog vid där storasyrran inte orkade längre. Trots att det är mycket som förenar finns det två saker som skiljer Filen från Kåbladet; det ena är att vi har försökt att ena alla frihetsberövade i fängelser, förvar, psykiatri och ungdomshem. Vi menar att det finns många gemensamma erfarenheter av frihetsberövande och att vi tillsammans är starkare än om alla drivit sina frågor och kamper för sig. Det andra som skiljer oss åt är att Kåkbladet under sina första år gjordes inifrån fängelserna. Det var möjligt i början av 2000-talet. Men därefter har Kriminalvården aktivt motarbetat alla försök och initiativ till att fångarnas röster ska höras ut i samhället.

Under de senaste två åren har vi varit en handfull personer som drivit tidningen från utsidan. Vi har alla lönearbeten vid sidan om detta ideella engagemang och flera av oss har familj vilket har tagit på krafterna. Vi har under de senaste månaderna kommit fram till det smärtsamma beslutet att lägga Filen på is på obestämd tid. Förhoppningsvis kickar vi igång igen om ett år men vi vågar inte lova något. Vi kommer fortsätta att uppdatera vår hemsida och facebook men detta är alltså det sista numret av tidningen på en lång tid framöver. Vi är väldigt ledsna för detta, inte minst på grund av det faktum att Filen är landets enda fångtidning. Vi är det enda forum med ambition att företräda fångkollektivet, föra ut berättelser om livet som frihetsberövad och kritik mot de myndigheter som låser in folk.

Under dessa fyra år har vi publicerat hundratals texter från intagna runt om i landet. Tillsammans med alla er frihetsberövade skribenter har vi riktat skarp kritik mot bunkrarna, mot ockerpriser i fängelsekioskerna, den undermåliga skolverksamheten, de långa häktningstiderna, mot de omänskliga förhållandena på flyktingförvar och psykiatri. Vi har lyft fram riksdagspartiernas reaktionära och populistiska linjer som går stick i stäv med all forskning på området. Vi har lyft fram försök till förändring som bedrivits genom förtroenderåden och olika enskilda initiativ.

Utöver själva tidningsmakeriet har Filen även deltagit i samhällsdebatten genom föreläsningar, intervjuer och debatter i tv, radio och tidningar. Vi har stått öga mot öga med Kriminalvården och fört fram det som ni intagna har beskrivit genom era texter. Tillsammans har vi varit en stark röst som hörts ut i samhället. Det ska vi- alla prenumeranter, skribenter, ni som skickat in idéer och tips- vara mycket stolta över!

Fångkampen har alltid stått på två ben; fångarna som organiserar sig i förtroenderåd, genomför strejker och anmäler missförhållanden, och det andra benet som representeras av alla dem på utsidan som solidariserar sig med fångarna; anhöriga, politiska aktivister, forskare, journalister, socialarbetare etcetera som på olika sätt hjälper fångarna att göra sina röster hörda ut i samhället och bidrar till att fångarna kan kommunicera sinsemellan.

Idag står fångkampen dessvärre på ett enda vingligt ben. Det representeras framförallt av fångarna, alla dem som varje vecka engagerar sig i förtroenderåden, som skriver överklaganden, som hjälper sina kamrater med översättning och att skriva överklaganden. Det andra benet – dem på utsidan – har svikit.

Det finns som vi ser det flera anledningar till detta svek.

En stor bidragande orsak är den allmänna samhällsandan som skapats av årtionden av välfärdsslakt. Det allmänna VI:et, ett land som tar hand om varandra, har ersatts av ett individualistiskt synsätt där var och en är sin egen lyckas smed. De som misslyckas och slås ut på grund av fattigdom, missbruk, psykiska problem (de vanligaste faktorerna till varför folk hamnar i fängelse) och så vidare har sig själva av skylla. Det är en sorglig utveckling i ett land där antalet miljardärer är fler än någonsin och där klyftorna mellan dem som har och dem inte har är större än vid rösträttens intåg.

Vi som arbetat i Filenredaktionen har försökt att vara detta fångkampens andra ben men vi har varit för få. Vi hoppas att vi snart är tillbaka.

Filenredaktionen