Ur drogdimman in i kampen för jämlikhet

Jag heter Valborg. Jag är en beroende, anarkist, aktivist eller vänsterextremist - namnet som media använder på såna som mig och mina vänner när vi gör motstånd. Ibland sker kanske motståndet på ett sätt som inte passar gemene man och då målas vi ut på ett felaktigt och skevt sätt.

Jag är också en människa, med ett bagage som jag samlat på mig efter ett liv med kriminalitet och droger. Ibland triggas det igång mekanismer och det kan bli ohanterligt för mig, då är jag tacksam att ha med mig fina kamrater som pushar och stöttar mig på den här resan.

Jag blev drogfri för sex år sen och jag kunde inte bara sätta mig i soffan och låta livet rulla förbi mig.

När jag var aktiv i missbruk upplevde och såg jag sociala orättvisor i vitögat. Jag och mina olyckskamrater blev dagligen utsatta för repressioner och trakasserier av polis och samhälle, de som förväntades hjälpa drev oss bara längre mot helvetesgapet och många gånger tror jag att det enklaste varit om vi hade dött.

När jag var aktiv var det mycket snack om detta och ett visionerade om att skapa ett samhälle som var för alla men drogerna satte hela tiden käppar i hjulet, så allt snack blev just bara drömmar.

Jag har suttit i fängelse. Där fick jag en liten freetime från allt på utsidan, kände samhörighet, kraft att förändra men vid muck återvände jag alltid till min stora kärlek - drogerna.

Idag lever jag i Malmö, en fantastisk stad på många sätt. För första gången känner jag mig hemma. Jag har återigen börjat skriva, både poesi och ibland politiska texter och jag känner att jag har möjlighet att utvecklas både med mitt skrivande och med mitt politiska engagemang. Det finns både för och

nackdelar med att bo i en stor stad men jag har mer och mer börjat förstå värdet av att bygga långsiktigt utan att förlora min spontanitet.

Det har inte bara varit guld och gröna skogar här nere. Det var inte så självklart att bli en del av nån grupp här och jag har blivit ifrågasatt både för att jag är äldre och för att jag levt ett liv i kriminalitet och droger. Det var inte enkelt att bli ifrågasatt och jag blev knäckt, ledsen och hade funderingar på att sluta vara aktivist och gå med i typ vänster partiet.

Men saker förändras och likadant det beslutet - så här är jag starkare än någonsin.

Om några veckor åker jag till USA för att få inspiration och hänga med vänner.

Jag åker själv, det kommer att bli ett äventyr och jag är redo. Jag är med i ett nätverk för tillfrisknande beroende, så vad som än händer så är jag aldrig mer ensam var jag än befinner mig.

Att sluta ta droger är ett beslut en måste fatta själv, jag kan intyga att ett liv utan droger inte är tomt och fattigt, utan fullt av möjligheter att förverkliga drömmar jag haft hela mitt liv. Att inspirera, sprida hopp till människor som dömts ut som hopplösa, få dom att vilja organisera sig och komma i kontakt med den överlevnadskraft som gjort att vi klarat oss ut på andra sidan.

Idag har jag valt att kämpa för ett samhälle som är byggt på solidaritet, jämlikhet och kärlek. Där vi som bor och berörs är dem som fattar besluten utifrån en horisontell organisering, utan auktoriteter som sitter

och bestämmer över våra huvud vad som är bäst för oss, utan att ens fråga folket vad vi vill och tycker.

I det samhället kommer inte människor att jaga fetaste bilen, lyxigaste villan, glitter och glamour, den falska lycka som kapitalismen försöker locka oss med, in i ett slaveri där bankerna äger våra liv - om vi inte väljer att ta del av kakan genom kriminalitet och ständigt leva i skräcken att avslöjas och straffas med fängelse eller i värsta fall döden.

Skillnaderna mellan rik och fattig synliggörs idag allt mer och mycket handlar om klass, vilken mat du ska äta, fritid och annat - allt finns om du har pengar.

Sverige är kallt och med ett fascistiskt parti i riksdagen kommer det att bli riktigt kallt för oss som redan är utsatta.

Så jag sörjer inte. Jag organiserar mig.

Lyssnar på Anouk; "Rule number one, there will be no rules".

 

#Free all political prisoners.

Text: Valborg Foto: Jonas Klinteberg