”Sjukt att låsa in ett barn”

Agnes om hur hon som 14-åring straffades på ungdomshemmet genom att bli isolerad.

Jag har haft LVU i 2-3 år och sett den mörka sidan av dessa institutioner. Dem fungerar inte alltid så som dem ska. De följer ofta inte regler och lagar. De som arbetar på dessa institutioner har ett stort behov av maktmissbruk. Det ser man ganska ofta faktiskt. Själv så har jag varit med om både isolering och så kallad ”vård i enskildhet ”. Varför? Jo, jag var ledsen. Kastade lite saker. Sa några fula ord. Jag var 14 år. En fjortonåring ska inte behöva behandlas på detta sätt. Man ska inte behöva bestraffas för att man är ledsen… Man ska inte behöva bestraffas överhuvudtaget.

Jag minns de fyra väggarna, ensamheten... Ibland kom någon och öppnade det lilla tv-rummet. Ibland. Ringklockan. De ska komma när man ringer på. Jag plingade, en två tre gånger men var det någon som kom?

Nej... Kanske ibland, men inte ofta. Är det straff? Straff för att vi är sjuka? Straff för att vi sitter fast i beroendesjukdomen? Vem som helst skulle tycka att det är sjukt. Sjukt att låsa in någon som ännu är ett barn. Som är ännu ett barn. En liten mager flicka som blir indragen in på isoleringen. Som inte ens får en chans att gå in själv. 

Första dagen. Ångest. Ilska. Dagen efter. Kommer bara mer och mer känslor. Sur. Förbannat. Arg. Ledsen. Gråtfärdig. 

Man stirrar in i de fyra väggarna. Man ropar på hjälp... men får inget svar. Man väntar tills nästa dag. Tredje dan. Känslorna tar kål på mig. Väntar tills dagen är över för att sedan försöka resa sig upp ur sängen, gå ut på avdelningen och låtsas som att allt är bra. 

Någon frågar ” Hur har det varit, har personalen varit snälla mot dig?” Jo allt är bra. Och så går man.

Text: Agnes Foto: Jonas Klinteberg