Regler används för att bestraffa

KVA Salberga är en relativt ny klass 1-anstalt (Sveriges högsta säkerhetsklass) som togs i bruk 2007 och hyser 217 intagna. Alltför många utanför murarna på Sveriges anstalter har en aningen skev verklighetsuppfattning när det gäller hur det faktiskt är att avtjäna en fängelsepåföljd på en anstalt i Sverige. De flesta är förmodligen av uppfattningen att det är en dans på röda rosor, vilket enligt min mening är alltför generaliserande. Visst är det avsevärt mycket bättre förhållanden på svenska anstalter än på anstalter i u-länder, men det säger väl sig självt? Det finns fortfarande en hel del saker som med enkelhet och utan alltför stor möda skulle kunna fungera bättre och smidigare på svenska anstalter.

Många regler är tvetydliga och används endast för att bestraffa de intagna, ofta utan någon rimlig anledning. Många beslut baseras på att upprätthålla säkerheten och ordningen, vilket ger kriminalvården mer eller mindre fria händer till att agera som den vill. Kriminalvårdare kan bara hävda att de gör som de gör för att upprätthålla ordningen och säkerheten och vips så är vilket beteende som helst godtagbart.

Vad som egentligen konstituerar en ordnings- eller säkerhetsrisk är en definitionsfråga som man dessvärre inte hittar en konkret nedskriven definition på någonstans. Man har genom denna lagstiftning gett kriminalvården utrymme att i stort sett behandla de intagna precis hur som helst. Detta anser jag motarbetar syftet med att verkställa ett fängelsestraff. Vi får inte glömma bort att kriminalvårdsanstalternas syfte är att rehabilitera och motivera de intagna till ett liv fritt från kriminalitet och missbruk efter avtjänat straff.

På Salberga agerar kriminalvårdarna även läkare och psykologer. De avgör på daglig basis om de intagna är ”arbetsföra” eller inte, vilket strider mot gällande lagstiftning där det står att läkarens ordination gäller.

De intagna på KVA Salberga blir ständigt tvingade att delta i anvisad sysselsättning trots sjukdom. För de som väljer att inte delta på grund av sjukdom upprättas en rapport om ”arbetsvägran”, vilket ju är en tämligen lustig definition på att inte delta i anstaltens sysselsättning. Upprepade sådana rapporter leder till en varning och därmed också ofta till uppskjuten villkorlig frigivning. Vissa dagar får intagna mer än en rapport för så kallad arbetsvägran.

Begreppet ”arbetsför” är för övrigt ett intressant ordval med tanke på att de intagna inte arbetar utan deltar i anvisad sysselsättning för 13 kronor i timmen. Skulle sysselsättningen klassas som arbete  – vilket många anser att det faktiskt också är – skulle kriminalvården bli tvungen att betala avtalsenliga löner istället för den låga ersättningen. I de sällsynta fall då intagna faktiskt får vara sjukskrivna dras en karensdag av på den ersättningen man erhåller vid sjukdom, för närvarande 6 kronor och 50 öre i timmen.

Under 2015 har dessutom många av de intagna på anstalten Salberga fått sin ersättning för deltagande i sysselsättning utmätt av kronofogdemyndigheten, vilket strider mot FÄL 2010:610 3 kap 6§, där det står att ersättning för sysselsättning inte får utmätas. Detta faktum bidrar inte direkt till att öka motivationen bland de intagna till att delta i den triviala sysselsättningen som anstalten har att erbjuda. I dagsläget består sysselsättningsuppgifterna bland annat av att vika vykort, packa batterier och andra delar till svetshjälmar för 3M:s räkning.

De intagna på Salberga har förvisso möjligheten att delta i studier tre eftermiddagar i veckan. Jag anser att en ökning av studiemöjligheterna skulle vara en bra förutsättning till fler intagnas lyckade rehabilitering. Anstalten erbjuder även ett antal olika program som kan bidra till de intagnas rehabilitering, men dessvärre får långt ifrån alla som vill delta i programverksamheten faktiskt göra det. Det är nu enligt min mening hög tid för en kriminalvårdspolitisk reform.

Text: Thomas Jansson Foto: Jonas Klinteberg