Musiken blev hans räddning

Fakta:

Namn: Aleksi Swallow
Ålder: 35 år
Yrke: Musik
Bor: Alby
Familj: Två barn
Album: Labababa (2011) Garalaowit (2014)
Aktuell: Har under förra året släppt ett soloalbum och ett album med Labyrint.

Hiphopstjärnan Aleksi ”Aki” Swallow från Labyrint har sysslat med musik och hiphop i över 20 års tid. Han har suttit på ungdomshem och i fängelse.
I Intervjun med Filen berättar han om hur musiken och skrivandet räddat honom.

Vad fick dig att börja med musiken?

– Jag tror att jag började som ett fan av musik och det är jag nog fortfarande först och främst. Jag älskar musik. Sen upptäckte jag att jag kunde göra det själv så det fick mig att börja.

Hur vad din uppväxt?

– Jag är uppväxt med mycket kärlek från min mamma. Föräldrarna skiljdes när jag var fem och pappa flyttade till USA när jag var tolv år. I det stora hela hade jag en jättefin uppväxt med kärlek och glädje.  Hade en del småproblem och satt en sväng på ungdomshem, fick LVU, men det var bara ett litet kapitel i en annars ganska fin bok.

Hur är ditt liv idag jämfört med för tio år sedan?

– 2005 satt jag på häktet, hade precis torskat med 8 hekto hasch och drömde fortfarande om musiken men hade aldrig kunnat tro att det skulle bli så stort som det väl blev. Jag drömde bara om att folk skulle höra mina låtar och att jag skulle finnas med i svensk hip hops historia. Det är egentligen fortfarande det enda jag vill. Att folk ska tänka på svensk hip hop och komma ihåg Aki och Labyrint. Och nu känns det som att vi uppnått det. Man kan inte prata om svensk hip hop och hoppa över oss. Det är skitfett, så mitt liv har ändrats jättemycket. Förutom det har jag två jättefina barn och lever på musiken. Förr levde jag på olagligheter och skitjobb.

Vad minns du från av din tid på Ungdomshemmet?

– Jag minns att det kändes jävligt deprimerande och att det tog bort inspirationen för musiken och för livet i stort. Det var en ganska mörk period. Det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Folk sa till mig att det är bara en liten period av ditt liv och du kommer se tillbaka på det och skratta. Men när jag väl var där kände jag bara vad fan säger du. Men det blir så till sist. Man ser tillbaka och tänker att oj det där året var jobbigt. Förhoppningsvis försöker man fixa sitt liv och slipper hela anstaltssvängen. Ofta är det ju så att  de som sitter på institutioner, det blir som en förberedelse på att sitta i fängelse och det kan man hoppa över om man kan. Det är jätteonödigt. Man kan ta med sig någonting av det negativa man varit med om man kan. Jag tror mycket på att förvandla negativt till positivt. Det går att ta de negativa erfarenheterna och kanske göra musik, skriva en bok, film, sätta upp en pjäs, göra någonting kreativt och någonting bra. Så man ska aldrig ge upp utan tänka att det här är bara en liten liten del av mitt långa liv.

Vad gör du när du kör fast i en text?

– Det händer jätteofta. Ibland går det månader eller ett halvår utan att jag skriver en enda rad. Sedan går det en vecka då jag skriver jättemycket. Om det tar stopp för länge är det bäst att lägga det åt sidan och tänka på något annat och ta fram det när det är dags. Man ska inte stressa fram det. Jag kan fastna i flera timmar eller under en hel natt och försöka få till det. Man känner när det verkligen tar stopp och när det bara är att man tänker mycket.

Hur länge jobbar du med en text?

– När jag väl börjar skriva brukar jag inte sluta förrän texten är klar. Häromdagen skrev jag första låten på länge, då hade jag suttit vaken hela natten. Jag började skriva elva på dagen och höll på och skrev fram till åtta på morgonen. Fastnar man så fastnar och man hamnar som i en bubbla. Du känner inte att du suttit hela natten, du känner inte att du suttit så länge. Du kollar på klockan och blir chockad ”ba shit har jag suttit så här länge”. Så är det nog om man målar en tavla eller redigerar en film. Vad du än håller på med som är kreativt så tror jag att man fastnar i den där bubblan och det är fett, det är en del av att vara kreativ och det är den bubblan man ska se till att hamna i. När man är där är man på gång.

När började du skriva egna texter?

– Min första egna text skrev jag när jag var åtta nio år. Jag tvingade min syster att sjunga, jag ville att vi skulle bilda en grupp. Och min syrra var typ sex år, haha. Då skrev jag som ett hiphopfan som försökte härma och göra som alla andra typ. Sedan när jag blev lite äldre skrev jag och rappade i en grupp som blandade rap och hårdrock, lite som Rage against the machine om du vet vilka det är. De blev jag jätteinspirerade av.

I början när jag väl började satsa ordentligt på musik var det med den här gruppen och vi uppträdde i Gottsunda och på andra ställen och jag kände att det var det här jag ville göra. Jag försökte skriva egna låtar och inte bara härma mina idoler, men det tog ett tag att hitta sig själv i textskrivandet. Mellan 9-13, där någonstans började det, då började jag skriva på riktigt.

Intervjuad och skriven av: HSQ (S-MARIO) LOCO