Möte med psykiatrin

Efter lång tvekan uppsökte Agneta Werner psykiatrin. Men hade hon vetat vad som skulle hända hade hon nog vänt och vridit på det ett tag till.

Hade jag vetat det innan hade jag nog vänt och vridit på det ännu ett tag. Men till slut fanns ingen återvändo. Så här sitter jag i ett dystert väntrum tillsammans med några andra vilsna själar.

Framför mig ligger en korridor, den sträcker sig bortom mitt synfält, den börjar bakom en låst glasdörr, jag gissar att det är där han sitter, han som jag ska möta.

Jag har tvekat länge innan jag kommit hit, men nu är jag här.

Jag inser att jag får bereda mig på en lång väntan. Nervositeten kommer på besök. Jag vet inte vad jag ska säga. Hur ska jag hitta de rätta orden? Hur ska jag få honom att förstå det jag själv inte kan förklara? Hur det känns, hur det kändes där hemma? Och tänk om jag inte gillar honom, att första intrycket säger ”nej, nej, nej”. Kan jag få byta då? Törs jag fråga? Orkar jag?

Till slut blir jag ändå insläppt. Äntligen får jag ett ansikte på den man jag ska blotta min ångest och förvirring inför. Jag följer i hans fotsteg genom en oändlig korridor. Han går före mig in i det jag förstår är hans mottagning. Det ser ut som vilket kontorsrum som helst. Ett skrivbord, en dator, ett litet bord med två stolar snett emot varandra.

Han slår ut med handen lite diffust mot de senare. Jag tvekar om vilken stol han menar att jag ska sitta i. Jag väljer den med blicken mot dörren jag kom in i. Så sitter jag då här. Jag väntar på att han ska säga något. Det är tyst - tydligen gör han detsamma. Jag letar febrilt i mitt inre efter de där förbaskade orden. Var finns de nu då?

Jag börjar i någon oskyldig ände, ja, som att mina katter blivit sjuka och hur jobbigt det är.

Han tittar på mig. Jag känner att han vill något mer, så jag går ett varv till. För varje varv så kommer jag allt djupare ner. Det är jobbigt men jag gissar att det är så här det ska vara.

När botten, eller ska jag säga kärnan, börjar skymta och alla mina känslor hotar att svämma över säger han att nu är det fem minuter kvar av vår tid. Va?! Jag har ju precis börjat – hur ska jag kunna sluta nu?! Och är det överhuvudtaget någon idé att säga något mer på fem minuter?

Jag blir än en gång klar över min roll som patient, jag har fått min tid och nu är den över.

Han säger att vi kan ses igen nästa vecka, om jag vill. Jag accepterar, inser det oundvikliga. Jag kommer också nästa vecka – för samma procedur. Fem minuter kvar – och nästa vecka, och nästa vecka.

Jag undrar vad han skriver i journalen. Undrar om han skriver det där om katterna, undrar om han har förstått vad jag försökt säga.

Snart går vi genom korridoren igen. Det känns lite löjligt, jag vet inte om han ska gå före mig, eller efter mig eller om det är en poäng att vi går sida vid sida. Det blir lite hipp som happ.

En sak vet jag i alla fall - känslor och kaos kokar i 180 grader. Jag kämpar för att återfå kontrollen, livet fortsätter som vanligt utanför. Jag sneddar över gatan mot parkeringsgaraget där jag ställt bilen. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag tänker på jobbet som väntar.

Jag smiter in på bensinmacken och köper en dajm, en chipspåse, en påse Polly och toppar med en Magnum Mandel. Jag bara måste få ordning på tankarna. Jag bara måste bli lugn och hanterbar igen. Jag bara måste stänga av, trycka ner och bli fungerande igen.

text: Agneta Werner

harmlesslife.se