Jag kommer vinna kampen om mitt liv

Vaknade av en mardröm, ingen att prata med, personalen sover. Det är natt på dårhuset, på boendet. Jag får panikångest, skulle behöva en nattpromenad nu men det är inte möjligt. För här är dörrarna låsta mellan 22:00 och 07:00. Sätter mig vid datorn och skriver ett par brev.

Vet att det skrivna ordet är frihetens nyckel.

Äter lite gröt, försöker slå ihjäl tiden, fem timmar till frukost. Kan inte somna om då jag är nekad den sömnmedicin jag behöver. Värmer på lite alkoholfri glögg som jag dricker på mitt rum.

Tankarna rusar förbi, 4 månader kvar till muck efter 10 år inom psykvården. Men jag kommer vinna kampen om mitt liv, har bara tagit en jäkla tid. Det känns som jag suttit på kåken, fast det är psyk och LPT. Här inne är man sjukt kontrollerad, fast jag inte begått något brott. Det går inte att planera sitt liv för jag är (trots att det finns ”bra” personal) övervakad och frihetsberövad.

Men det går framåt, fått testa ny medicin och jag hoppas min vardag blir lättare. Tack och lov har jag stöd på utsidan, blir skönt att träffa alla. Har ett par permissioner under våren och den 22 april går mitt LPT ut. Det kommer inte förlängas. Jag slipper fira min 40 år dag här.

40 år, vart tog livet vägen?

Min hemstad har bossat över mitt liv i 10 år, och varje dag de senaste fem månaderna har jag lämnat urinprov. Men jag har varit grön sista tiden, fri från droger. Sen har jag Antabus, har haft det i många år. Det har gett mig mycket biverkningar, jag tål inte rävgiftet. Jag tänker inte så mycket på alkohol längre, eller droger. Livet har så mycket annat att erbjuda.

Jag vill ut och resa, skriva på min bok och leva ett stillsamt liv. Kunna bestämma själv över vad jag gör med min tid. Jag är glad att jag är pensionär, skulle aldrig palla ett jobb nu. Men visst saknar jag arbetskamraterna från förr och sammanhanget, att vara en del i något, ha det sociala ett arbete ger.

Text: "Börje" Foto: Jonas Klinteberg