Jag glömmer aldrig deras skratt

Papperslöse Meisam, 17 år, greps av polis som hånade och skrattade åt honom. På polisstationen förvägrades han att gå på toaletten och dricka vatten.

 

 

Meisam fick till sist uppehållstillstånd i Sverige men Ali utvisades några veckor senare från flyktingfängelset i Åstorp till Italien

När de grep oss fanns det mycket folk runtomkring. De kunde inte bete sig hur som helst. Men när de tog in mig i bilen där ingen kunde se eller höra oss, började de skratta åt mig, håna mig. De skojade om att Maria och Lina hade gråtit och vädjat att de skulle släppa oss, att vi bara var ungdomar, fortfarande barn, att vi var tvungna att leva gömda, att vi hade bara några veckor kvar av vår dublintid. Om tre veckor hade vi rätt att söka asyl i Sverige. De skrattade högt, mycket högt och stirrade på mig med arga blickar.

 

Jag såg dem när jag kom från fotbollen. Det var tre äldre män, såg vanliga ut, jag kunde inte gissa att de var poliser.

 

De tog oss när vi kom gående på gatan på väg mot lägenheten. Två av dom tog mig, hårt i armarna, den tredje gick efter Ali.

 

Vilka fegisar. Ni är tre, mycket äldre än mig, har gått många år i skolan och blivit poliser. Hur kan ni bete er så?

 

Det var samma sak inne på polishuset. Ute beter de sig annorlunda, inne på arresten, helt annorlunda. Jag bad om vatten, de svarade inte. Jag tänkte att de betedde sig så mot mig för att jag är flykting.

 

Jag var törstig, hade spelat fotboll och det var varmt ute. Jag bad om vatten, de svarade inte. Jag bad igen, inget svar.

 

De skrattade hela tiden.

 

De tog mig in i ett litet rum utan fönster. Det var mörkt, kallt. Jag sa att jag inte klarade av att vara där, det var instängt. Jag kände mitt hjärta tryckas mot bröstkorgen, jag fick inte luft. Jag blev rädd. De lyssnade inte. Jag sa att jag behövde gå på toaletten. De härmade mig: "jag vill gå på toaletten".

 

Och så skrattade dem. Jag bad 30-40 gånger. ”Hallå, jag vill gå på toaletten”

 

De härmade mig och skrattade.

 

Hur kan de göra så? Det skulle vara bättre om de dödade mig än att skratta åt mig och håna mig. Fast det kändes som att de kunde döda mig, det skulle ingen se, ingen skulle veta.

 

Jag var så rädd. Att sitta i en liten bur, instängd, det är bättre om de släpper mig i öknen, tänkte jag.

 

Jag kunde inte andas, de hade tagit min mobil, jag kunde inte ringa och prata med någon utanför.

 

Hjärtat slog hårt, jag klarar inte det här, jag står inte ut. Måste göra något. Jag började sjunga en sång.

 

De skrek: "Tyst"!

 

Jag fortsatte att sjunga. Jag kunde inte vara tyst, jag måste sjunga.

 

Deras röster var hotfulla. "Var tyst"!

 

Jag var inte rädd längre. Jag var inte rädd för döden.

 

De var två som kom, de öppnade dörren. De tog på sig plasthandskar, kavlade upp ärmarna, som om förberedde sig att slå mig.
"Kom in och slå mig om ni vill", tänkte jag.

 

De suckade och låste dörren och gick.

 

Utifrån ser det trevligt ut. Färger och träd som klättrar på polishusets fasad. Men inuti. Där innanför är allting gammalt, som i filmer om fängelser. Jag såg de som satt i de där rummen, sjunkna över sina matbrickor, maktlösa, fångar.

 

Text: Meisam (Sammanställd av Aida Ghardagian) Foto: Jonas Klinteberg