Ingen såg något

Skribenten berättar hur uppväxten bidrog till att han hamnade i kriminalitet och missbruk. Något han nu lyckats bryta tack vare föreningen KRIS.

Jag är en kille i tjugoårsåldern som under stora delar av mitt liv levt i ett utanförskap. Jag har separerade föräldrar och har bott mycket med min pappa. Jag hade det inte något bra hemma. Under min uppväxt levde min pappa med en kvinna som var alkoholist. Pappa jobbade nästan hela tiden så jag var ensam hemma med pappas kvinna efter skolan. När jag gick på mellanstadiet och kom hem efter skolan fick jag sitta inlåst mellan fem till tio timmar om dagen i tre års tid. Jag satt i en garderob utan mat och vatten och blev utsläppt först när pappa körde in på gården. Dessa hemförhållanden kombinerat med den mobbning och utanförskap som jag utsattes för i skolan var det som ledde till att jag försökt ta mitt liv flera gånger.

Jag kunde inte prata med någon om min situation och min pappa trodde aldrig på mig när jag försökte berätta om vad kvinnan utsatte mig för. Jag har använt alkohol och droger för att förtränga och slippa tänka på det här.

Brottslighet blev tidigt en del av mitt liv. Min första kriminella handling begick jag när jag gick i femman. Under skoltiden drogs jag till de som var kriminella eftersom jag kände en gemenskap med dessa. Jag kände att alla dem i skolan som skötte sig, släktingar som hade jobb och utbildning, var bättre än mig.

Jag hade varken självkänsla eller självförtroende. Vid ett flertal tillfällen kantades min skolgång och uppväxt av utanförskap och ensamhet. När jag gick i sexan tog jag ett hopprep och försökte hänga mig på skolgården. Efter denna händelse tog socialtjänsten ur mig från skolan och jag flyttade hem till min mamma där jag bodde i ungefär ett år. Jag upplever inte att jag fick någon hjälp från skolan då det enda de gjorde var att ringde soc och sen var det ”inge mer med det”.

På högstadiet började jag med droger. Det hände att jag slocknade på någon toalett eller i en korridor. Skolan gjorde flera anmälningar till socialtjänsten men det ledde ingenstans. Jag hade hög frånvaro men lyckades manipulera studievägledaren så att jag inte fick indraget studiebidrag. Förutom hög frånvaro utsatte jag folk för utpressning, personrån, misshandel och hot. Detta var dock ingenting jag blev dömd för.

Till sist blev jag flyttad till en annan skola där fick jag gå med andra elever som var stökiga och bråkiga.  Flytten var otroligt negativ för mig och ledde till mer missbruk och kriminalitet. Jag kände av utanförskapet ännu mer, det enda man hade gemensamt med övriga skolkompisar var droger och kriminalitet.

Jag fick ingen riktig hjälp av någon vuxen att prata om vad jag gick igenom och om varför jag använde droger.

Idag jobbar jag på KRIS ( Kriminellas Revansch I Samhället ). De har stöttat och hjälpt mig en hel del och jag har dem och mitt eget hårda arbete att tacka för att jag lever. Idag har jag kommit till insikt och börjat jobba med mig själv för att bli en god samhällsmedborgare. Nu vill jag hjälpa andra ungdomar med samma problem som jag själv haft.

Text: ”Anders” (Anders heter egentligen något annat) Foto: Jonas Klinteberg