Fånge i en manlig värld

Fängelsesystemet är utformat efter en manlig norm vilket får konsekvenser för kvinnliga fångar, skriver kriminologen Erika Hedlund.

När vi pratar om fångar föreställer sig de flesta en manlig fånge. Det är inte så konstigt, 94 procent av alla fångar är män. Kvinnliga fångar är en klar minoritet. Fängelsesystemet är utformat efter en manlig norm. Det får konsekvenser för alla fångar eftersom den manliga fängelsenormen påverkar både kvinnor och män.

Det finns olika förväntningar på kvinnor och män beroende på deras kön överallt i samhället. När det gäller brott är det tydligt. Majoriteten av alla brott begås av män. Egenskaper som våldsamhet och aggressivitet förknippas med brottslighet men är också tydligt kopplat till maskulinitet. Att begå brott kan till och med, i brist på andra möjligheter, vara ett sätt att leva upp till maskulinitet. Kvinnor förväntas däremot vara moralbärare. Kvinnor som begår brott blir mer stigmatiserade än män. De bryter inte bara mot lagen utan även mot normer och förväntningar kopplade till femininitet. Kvinnliga fångar uppfattas inte bara som brottslingar, de ses och behandlas även som dåliga kvinnor.

För att undersöka upplevelser av svenska fängelser utifrån genus intervjuade jag i min masteruppsats tidigare fångar om upplevelser av fängelsestraffet. Trots skillnader i ålder, brott och social bakgrund finns det många liknande upplevelser av fängelset kopplat till kön. Männen pratar om hur det är att vara fånge medan kvinnorna pratar om hur det är att vara kvinnlig fånge. Kvinnornas berättelse kopplas till manliga fångar och hur det är på mansanstalter medan männen inte nämner kvinnliga fångar alls. Det är inte konstigt eftersom den som tillhör normen inte behöver reflektera över det medan den som avviker ständigt måste förhålla sig till det. Många traditionella föreställningar om kön och genus återskapas och förstärks i svenska fängelser. Kriminalvården och personalen har uppfattningar och föreställningar om hur kvinnor och män ska vara som bygger på en manlig norm. Många situationer beskrivs på olika sätt beroende på om det handlar om en kvinnlig eller manlig fånge.

Intervjudeltagarnas berättelse om dagen de kom till fängelset börjar på samma sätt. Inledande visitationer, byte av kläder och standardfrågor. Men så fort personalen har tagit dem till avdelningen händer olika saker. Männen visas runt av personal som går igenom regler och praktisk information. Kvinnorna släpps in på avdelningen och lämnas där med de andra intagna. Ingen kvinna har fått information om regler eller vad de ska göra. Det förväntas att de intagna ska sköta detta. Situationen kan tolkas på olika sätt. Antar personalen att kvinnor är omhändertagande? Eller att män inte hjälper varandra? Eller att män inte vill ha hjälp av andra? Handlar det om att män antas behöva kontrolleras mer? Eller att de kvinnliga fångar inte upplevs som ett hot? Det är rimligt att anta att förväntningar och föreställningar om kvinnor och män påverkar personalens beteende.

I kvinnornas berättelse är barnen ständigt närvarande. Barnen är närvarande på fängelset, i fångarnas samtal med varandra men även i samtal eller kanske oftare i vad som upplevs som tillsägelser från personalen. Personalens bedömning och hantering av kvinnorna kopplas till deras egenskaper som mammor. De upplever att de ses som dåliga mammor, det räcker att vara en mamma som sitter i fängelse. På de manliga anstalterna är barnen inte lika tydligt närvarande. De finns i sina pappors tankar och i samtal mellan vänner men i övrigt talas det inte mycket om barnen. Ingen man har sagt att personalen haft åsikter om dem som pappor, personalen pratar knappt om barnen överhuvudtaget. Att det skiljer sig så mycket beror antagligen på att föräldrarollen är tydligare förknippade med femininitet och en ”naturlig” modersinstinkt. Att vara en dålig mamma är något av det värsta som en kvinna kan vara medan förväntningarna på män som föräldrar inte är lika höga. En frånvarande pappa döms inte lika hårt.

Kvinnliga fångar som inte vill eller kan leva upp till den förväntade femininiteten upplever att de bestraffas och att Kriminalvården vill göra dem till mer passande kvinnor, mer typiskt feminina. De berättar om en tillvaro där de ständigt möts av ett budskap om hur en kvinna ska vara. De ses som dåliga kvinnor; särskilt dåliga mammor, vilket de ofta får höra. Moderskapet är centralt i bedömningen av dem som kvinnor och förväntningarna på de kvinnliga fångarnas föräldraskap skiljer sig stort från förväntningarna på manliga fångar. Kvinnorna vänder sig mot en behandling av och syn på dem som passiviserar och gör dem till objekt för andras handlingar och vilja. De vill ses som vuxna självständiga individer men känner att Kriminalvården vill göra dem till lydiga passiva flickor.

För de manliga fångarna var relationen till andra intagna och personalen central. Ofta känner de sig tvungna att ta på sig en hård och tuff mask för att inte visa svaghet för andra fångar och personal. Den fasad de visar inför andra stämmer inte med bilden de har av sig själva och den roll de spelar tar mycket kraft och leder till stress. Genom att många, inklusive personalen, deltar i spelet förstärks och återskapas bilden av den hypermaskulina fången och beteendet upplevs som naturligt och självklart. Stämningen på avdelningen präglas ofta av konflikter med personal. En kamp om makt och självständighet, centrala delar av maskulinitet, är vanlig på avdelningarna. Manlig personal driver ofta på konflikterna genom att visa upp en överdriven maskulinitet som kan starta konflikter eller får dem att eskalera. Forskning visar just att manlig personal ofta visar upp en överdriven maskulinitet och genom sitt beteende orsakar eller driver på konflikter med de intagna. Personalen kan påverka stämningen i positiv riktning genom att föra fram andra bilder av maskulinitet som möjliggör en annan miljö.

Förväntningar utifrån kön, från fångkollektivet, Kriminalvården och personalen, påverkade alla i min studie negativt. I värsta fall kan det påverka möjligheterna att förändra sin situation. Om vi ska kunna ta Kriminalvårdens vision ”bättre ut” på allvar måste de möjliggöra förutsättningar till positiva förändringar under fängelsestraffet. Kriminalvården har makten på anstalterna och det måste vara deras ansvar att förändra det som begränsar fångarnas möjligheter. Det är inte Kriminalvårdens uppgift att skapa ”kvinnliga” kvinnor och ”manliga” män. Delar i dessa begränsande roller kan ha bidragit till att fångarna hamnat på anstalt. Manliga fångar måste få möjlighet att visa fler sidor av sig själva och utveckla andra sätt att hantera problem och känslor, något som i framtiden kan motverka återfall i brott. För kvinnliga fångar skulle ett slut på Kriminalvårdens dubbla bestraffning av deras brott och deras ”misslyckanden” som kvinnor minska den skada de lider i fängelset idag. Ett medvetet arbete med att aktivt ifrågasätta förväntningar på kvinnor och män kan minska sådana negativa konsekvenser under fängelsetiden och öka möjligheterna att avhålla sig från brott i framtiden.

Text: Erika Hedlund, Kriminolog. Foto: Jonas Klinteberg