Fångars klotter blev konst

Filens Jonas Klinteberg besöker konstutställningen "Cell", där tio konstnärer skapat konst i gamla celler i KVA Norrköpings gamla lokaler. Han får se sin gamla cell förvandlad till konstverk och träffar konstnären bakom verket.

Namn: Elin Magnusson

Ålder. 33 år

Kommer från: Norrköping

Bor i: Stockholm

Arbetar med: Konst

Frågor som engagerar: "När saker eller känslotillstånd tas för givet kliar det i mig. Jag klarar inte av att INTE vända och vrida på normer som får människor att stagnera, vilket ibland komplicerar livet nått fruktansvärt. Jag tror på frihet med respekt, på feminismens goda inverkan på världen och att allt och alla kan förändras bara förutsättningarna gör det. Jag tror att konsten för samhället framåt på ett sätt som kanske inte ger direkta resultat, men som gör att vi tvingas fråga oss själva saker vi annars inte ställts inför. Jag tror även stenhårt på civilkurage och av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov."

 

Jag fick höra talas om en konstutställning vid namn ”Cell” som skulle ligga i KVA Norrköpings gamla lokaler på Dragsgatan. Jag satt själv på Norrköping under 2007 då det fungerade som vänt-häkte för dömda på väg att placeras ut i Sverige, så därför kände jag att jag att jag var tvungen att ta mig dit och se hur det såg ut nu. Skulle jag känna igen mig? Skulle jag se min gamla cell?

Utanför anstalten var en lång kö med folk. Det var allt ifrån pensionärer till barnfamiljer som stod och väntade på att bli insläppta. Jag ställde mig i kön och kände att det var helt absurt att jag nu stod och köade till samma fängelse som jag åtta år tidigare inte hade velat annat än att slippa.

En plit tog emot oss vid en improviserad kassa. Det kostade 50 kronor att komma in. Motvilligt plockade jag upp en skrynklig femtiolapp och betalade i hopp om att jag skulle få se min gamla avdelning och cell. Jag hade tur då utställningen låg i västra flygeln, våning tre. Samma våning och flygel där jag suttit i mina grå mjukiskläder och spelat Texas hold'em ett par år tidigare.

Klotter från hela fängelset

Så fort jag klev in i korridoren såg jag dörren till min gamla cell stå på glänt. Jag började gå mot cellen samtidigt som jag sneglade in i de andra cellerna för att se konst jag inte förstod mig på.

När jag klev in i min cell gamla cell såg jag direkt att våningssängen, skrivbordet och hyllan var borta och det enda som kännetecknade att det suttit en ”flagga på knapp” till centralvakten var ett hål i väggen med texten ”plit service” skrivet ovanpå.

Men det fanns något annat i rummet. En jäkla massa klotter!

Jag såg direkt en text där det stod ”FAT CAT” och tankarna gick då till min vän Patrik från Malmö som gått bort ett par månader tidigare. Han hade lämnat efter sig samma klotter på KVA Halmstad där vi suttit ihop under ett år. Må han vila i frid.

Efter att ha stått i rummet och tittat på allt klotter insåg jag att en del av klottret även var skrivet på andra ställen på anstalten. Någon hade alltså sammanställt allt klotter och det var klottret som var själv konsten. 

Viktiga avtryck

Jag vet inte riktigt varför men av någon anledning gjorde det mig glad, jag kände att någon hade tagit tillvara på de avtryck som vi som suttit på anstalten lämnat efter oss och inte bara målat över allt och hängt upp konstiga tavlor eller nått annat jag inte hade förstått. Jag gillade idén att någon tyckte våra avtryck var viktiga. Jag tog därför kontakt med konstnären som stod bakom utställningen i min gamla cell och vi bestämde att vi skulle träffas på anstalten ett par veckor senare för att göra en intervju till Filen.

Konstnären som heter Elin Magnusson tackade ja och mötte mig utanför anstaltsgrindarna ett par veckor senare. Vi trängde oss före den långa kön och gick in i anstalten. Det var varmt och svetten pärlade sig i pannan på mig samtidigt som jag berättade att det är många anstalter och häkten som blir galet varma under sommarmånaderna.

Vi gick därför ut och satte oss på den lilla innergården mellan flyglarna.

Jag frågade Elin hur hon kom på idéen att sammanställa klottret och göra det till konst. Hon berättade då att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra när hon tackade ja till att ställa ut på anstalten.

Hur kom du på vad du ville göra? Varför sammanställa allt klotter och ställa ut det?

– Jag kände att jag inte kunde inta cellen som vilket utställningsrum som helst. Rummet och fängelset är otroligt laddat och eftersom jag inte har några egna erfarenheter av att sitta inne, så ville jag vara så ödmjuk jag kunde inför rummet. Jag hade olika idéer som inte kändes helt rätt innan jag fysiskt befann mig i cellen. När jag väl var där och tittade på utrymmet var jag blank. Öppen för nya idéer antar jag. Det var då som jag började se allt som redan fanns på väggarna. Alla samtal, röster, åsikter och platstaganden.

– Jag började fota det klotter som var i min cell, sen rörde jag mig vidare genom korridoren och besökte alla andra celler, som tilldelats de andra konstnärerna. Jag bad om nycklar till de andra våningsplanen och den andra flygeln. Efter en hel kväll av fotande så hade jag hela fängelsets klotter i min telefon och det kändes självklart att det var det som skulle utgöra mitt bidrag till utställningen. Min röst skulle bara störa de ord som redan stod på väggarna. Det blev de gamla frihetsberövades röst som i kör fick säga sitt istället. Röster som aldrig setts av någon utanför murarna, förutom de anställda. Jag började då arbetet med att kopiera upp klottret från hela fängelset på min cells väggar. Jag använde så lika pennor och stil som orginalklottret som möjligt och det tog mig tre dagar innan allt var färdigt.

Tvekade du någonsin på att ställa ut klottret?

– Det enda jag tvekade inför var att skriva ut hela för och efternamn. Där censurerade jag och skrev enbart förnamn fast orginalklottret innefattade både för och efternamn. Det kanske var onödigt men något i mig sa att det var schysstast att göra det så. Det sista jag ville med verket var att skapa något identitetskränkande.

Hur har reaktionerna varit?

– Reaktionerna har varit fina och bra. Positiva. Jag har nog inte hört något dåligt om mitt verk. Kriminalvården har jag inte hört något ifrån. Det vore ju intressant att höra deras åsikt. Men det som betyder mest för mig är att du ringde och berättade om din upplevelse av verket. Att någon som suttit i cellen där jag nu ställer ut tycker om det jag gjort betyder mer än nått annat. Då är det faktiskt skit samma vad tidningarna tycker.

Hur har denna utställning skilt sig mot dina traditionella utställningar?

– Ja, verkligen. Det känns som jag, framför allt via dig, fått lära mig otroligt mycket om en värld jag inte hade en aning om. En stängd värld som allt för sällan ifrågasätts. Även klottret i sig berättade om saker, människor, rädslor, saknad, humor, ilska och ledsenhet på ett sätt som blev jävligt påtagligt. På ett sätt kändes det som jag snokade i någons dagbok. Och jag hoppas att de vars ord jag kopierat inte känner så. Att de snarare känner att deras röst på nått sätt stärkts lite. Det känns även som jag mött sjukt mycket människor genom att jobba med detta, via deras texter. Det är speciellt.

Har du lärt dig något nytt av att ställa ut och jobba med fångars "avtryck"?

– Förutom rent praktisk information om hur ett fängelse ser ut och fungerar så har mina tankar och min tro om varje människas rätt till en röst förstärkts. Det blev så tydligt för mig att texterna fungerade som ett sätt att göra sig hörd på. Du kan aldrig vägra en människa kommunikation eller yttrandefrihet. Inte ens i en sådan stängd värld som ett fängelse utgör. Hur avstängda eller instängda vi än är behöver vi kommunicera för att känna att vi lever. Det är en sjukt viktigt mänsklig rättighet. Det kändes också tydligt att det skulle kunna göras så mycket mer för att ta vara på den kreativitet som satt i de där väggarna. Skrivarverkstäder, konst-woorkshops, serietecknar-kurser, grafitti-kurser, poesi-kurser. Allt detta kanske redan finns, dock var min känsla att det behövs mer. Att kanalerna för kreativiteten är för få inne på ett fängelse.

Funderar du på att spinna vidare på konstutställningar inom temat Kriminalvård?

– Det skulle vara otroligt intressant att på nått sätt få jobba med konsten innanför murarna. Jag vet inte hur, vad som praktiskt är möjligt eller exakt vad jag skulle vilja göra men att forma sina tankar och känslor till fysiska avtryck tror jag ger själen lite ljus, vilket gör det blir lättare att se klart på saker. Jag skulle känna mig sjukt privilegierad om jag kunde vara med och peppa till att det sker inne på anstalterna. Kanske som en workshop, kanske som ett samarbete och kanske slår jag dig en pling i vår och frågar om råd!

Text och foto: Jonas Klinteberg