En gång dömd - för alltid dömd

Efter min första volta försökte jag komma tillbaka in i samhället men kände mig bara motarbetad av myndigheterna. Samhället skiter i oss som suttit inne. Inte konstigt att så många återfaller i brott, skriver Jörn Öktby

Jag dömdes till 8 års fängelse, satt 5,4 år på tre olika anstalter. Det var mitt första fängelsestraff och förhoppningsvis mitt sista. Muckade i mitten av 2014, mitt i sommaren och det var som att bara kastas ut från avskildhet till samhälle. De sista 4 åren gjordes på anstalten Fosie i ett industriområde i Malmö, på en liten avdelning. En idiotavdelning om man frågar mig. Under mina 4 år tappade jag snabbt räkningen på hur många som kom och gick. Det var en avdelning för dem som dömdes från lättare straff och tid till längre, men för det mesta satt där dem som hade mellan 2 veckor till 6 månader. Och de bara gnällde. De visste inte hur de skulle klara av att sitta i 2 veckor eller 6 månader. Deras rastlöshet var total och de räknade dagar varje dag. Väldigt störande för en som har flera år. Det sista året placerades en livstidsfånge där, en som inte hade tidsbestämt (vilket är grymt och fruktansvärt omänskligt inom kriminalvård).

Jag muckade i mitten av 2014. Gick direkt till de sociala myndigheterna då jobb eller annan sysselsättning inte var möjlig. Studerade halvfart på distans, men avsade mig all form av stöd från CSN bara för att kunna hitta ett arbete och få lite kunskap samtidigt. I januari 2015 fick jag avslag från Socialen för att jag var inskriven på högskola. Nu tvingas jag satsa på 100 % studier och ta fullt lån för att överleva. Hade kunnat ha gjort klart ett block på högskola om anstalten Fosie godkänt studier, men ack nej. På den lilla avdelning jag satt fick jag nöja mig med gymnasiala studier. Det fanns 2 högskoleterminaler på anstalten, men endast på allmänna avdelningar. Blev muntligt lovad en förflyttning inom anstalten bara för att kunna studera på högre nivå men fick avslag när det var dags. Innan hade jag sökt in på 2 kurser (och kom in) vilket blev problematiskt att genomföra. Kriminalvården på anstalt Fosie försökte inte få den intagna att studera mer eller högre, utan deras främsta syfte handlade om inlåsning och upplåsning. Hur man sedan fördrev dagen, var inte så noga. Det fanns ingen möjlighet till högskoleprov då jag inte fick längre permissioner. Jag lyckades ta mig igenom 12 gymnasiala kurser och 2 högskolekurser men inget av det gick enkelt. För det första skulle man vara glad om datorerna fungerade. För det andra fanns den enda studieplatsen i ett lyhört avskilt rum i sektionen för hantverk (där det hamrades, sågades, spelades hög musik varje dag).

Nu går jag och väntar på att någon/några högskolor vill ta emot mig så att jag kan komma upp i 100 % studier (skrivet 2015-01-24). Det är inte så svårt att förstå varför människor som en eller flera gånger suttit på anstalt återfaller. De kommer ut i ett samhälle som egentligen inte vill ha dem. Man tvingas söka arbete bara för att få bidrag. Har du minsta studier någonstans blir du av med bidraget och tvingas låna pengar för att överleva. Har du ingen familj som vill eller kan hjälpa till, blir du skuldsatt. Det är som känslan av att begå nya brott finns i en, bara för att överleva. Det sägs att då du avtjänat ditt straff förtjänar du en ny chans i samhället. Vilket jävla uttryck. Ny chans. Du blir dömd av alla. Arbetsmarknaden vill inte ha dig. Du har en glipa i ditt CV som du helst inte vill förklara. Du lånar pengar för att överleva eller så har du Socialen efter dig, som granskar dig ner i kallingarna och hittar de minsta lilla drar de in allt.

Ja, jag är förbannad. Jag är trött på att leva i ett samhälle som egentligen skiter i människan. Jag skäms för att vara svensk i detta jävla land. Jag gick från att i flera år bli förnedrad av plitar, till ett samhälle som egentligen inte bryr sig. Men hade jag inte åkt in så hade jag nog varit död. Vet inte vilket som skulle vara bäst!

Text: Jorn Öktby  Foto: Jonas Klinteberg