Dom tog mina barn

I november 2012 inställde jag mig på Hinseberg för att avtjäna ett fängelsestraff på två månader. Jag var då gravid med mitt yngsta barn och lämnade de andra tre till sin biologiska pappa. Han valde att överlämna dom till socialen då han inte orkade ta hand om dem och de blev placerade i jourhem. När jag fick reda på detta inne på Hinseberg blev jag jätteorolig. Socialen kommer senare på besök och ger mig ett ultimatum:

- Lämna din nya man annars får du inte se dina barn igen.

Jag blev chockad. Hur kunde dom ställa ett sånt krav? Jag älskade ju min man och han älskade mina barn, fast han inte var deras riktiga pappa.

Efter att ha muckat så föder jag våran son sju veckor för tidigt. Han matades med sond och jag och min man var med honom dygnet runt i två veckor på sjukhuset. Vi skötte all omsorg om honom själva. Vi träffade då två nya handläggare från Socialen i Linköping som kom upp och pratade med oss på neonatalavdelningen. De erbjöd oss att vi kunde få bo på ett stödhem i Finspång, för att få en bra start och inte riskera att även vår son skulle bli placerad. Vi blev jätteglada och tackade ja. Vi ville båda inget annat än vara med varandra och vår nyfödda son. Vi tänkte även att vi kanske kunde få hem de andra barnen om allt gick bra i Finspång. Äntligen skulle det lösa sig och vi skulle kunna leva som en familj.

Socialen lämnade oss med löftet att vi skulle höras veckan därpå så vi väntade att de skulle höra av sig. När det gått lite mer än en vecka försökte vi nå dom men fick inte tag på någon av de som varit och besökt oss trots flera försök. Vi förstod att detta var en jättechans för oss så vi jagade efter dom ett par dagar till. Men till ingen nytta.

Efter ytterligare någon vecka åkte min man hem för att mata katterna, själv gick jag ner till kiosken för att köpa en smörgås. Jag anade inte vad som skulle hända då jag tog hissen upp till neonatalavdelningen igen, för när jag kliver ur den möter jag tre uniformerade poliser och tre socialsekreterare. De gjorde nu klart för mig att de hade omhändertagit min son, men berättade inte på vilka grunder. Jag fick inte ens säga hejdå till honom utan bara gå in, eskorterad av poliserna och packa ihop min mans och mina saker. Detta var en av de värsta dagarna i mitt liv och jag kommer aldrig glömma den sorgen jag kände då jag återvände hem med en tom barnvagn och min sons snuttefilt.

När vi väl blev kallade till förvaltningsrätten mådde jag så dåligt att jag inte ens orkade gå dit, min man fick gå själv. Han berättade att alla fyra barnen hade fått LVU och att han inte ens fått reda på var de bodde.

Jag vet att jag inte varit världens bästa människa alla gånger och att jag gjort många fel. Men denna gången så var både jag och min man beredda att ta vårt ansvar. Vi ville ha detta. Vi ville ha hjälpen socialen erbjöd. Men istället gjorde dom såhär och tog ifrån oss allt. De hade inte ens något nytt att ange som skäl till att de placerade alla fyra barn, utan tog upp saker som hade hänt för över tre år sedan.

Text: Malin Lindh Foto: Jonas Klinteberg