Brev från Kumla fick mig att börja skriva igen

Kära läsare, nu var det längesen, 

Orsak: Livet som frilansare kan vara ganska oförutsägbart och rätt var det är så finns det inte en ledig stund över till att skriva på ett par månader. Men jag har också haft en jobbig typ av skrivkramp. Helt ärligt så känns det ibland ganska menlöst att skriva något alls, som att allt redan ändå har sagts och att det inte spelar någon roll att jag säger en massa självklarheter igen. 

Men så fick jag ett brev från Kumla. En av mina texter här på hemsidan hade publicerats i papperstidningen som når ut till alla anstalter i landet och en av internerna på Kumla hörde av sig till mig med synpunkter på texten. Han var positiv till mina tankar kring kriminalpolitik men undrade om jag också säger det till de som verkligen borde höra det. Fångarna på anstalter vet uppenbarligen redan vad konsekvenserna med en destruktiv kriminalpolitik är, de lever med dem. Han undrade också om jag verkligen menade allt jag skrev, han fann det svårt att förstå att någon som själv inte sitter inne kunde ha de åsikterna. 

Förutom att det känns sjukt fint att få feed back från någon som själv sitter inne så påminde det mig om något viktigt, om varför jag vill skriva den här bloggen, som just riktar sig till folk på utsidan. Det handlar inte om att skriva något briljant och nytt som ingen sagt eller kommit på förr, det handlar om att konsekvenserna av den kriminalpolitik som förs i vårt land måste gastas ut och upprepas, hela tiden och outtröttligt. Därför att den skeva bilden av ”brottslingar” och ”kriminella” som finns redan basuneras ut konstant, på stora och mäktiga plattformar, av så pass inflytelserika personer och institutioner, att en fängelseintern på Kumla tycker det känns för bra för att vara sant att en på utsidan kan vilja stå upp för för deras mänskliga rättigheter. 

Jag hatar att kamp alltid måste bedrivas i sån brutal motvind att de som bedriver den känner förtvivlan och uppgivenhet oftare än hopp, men det är inte ett alternativ att ge upp. Och jag skriver för att jag vill förmedla kunskap om hur kriminalisering av handlingar obehagligt ofta hänger ihop med kriminalisering av människor, av folkgrupper, av sociala rörelser och politisk kamp för rättvisa, mänskliga rättigheter och frihet. För att det bygger på både urgammalt och neoliberalt klassförakt och rasism, på ett kapitalistiskt system som både odlar den kriminalitet den säger sig bedriva ett krig på. För att man profiterar på folks misär genom att utmåla dem som hotbilder med hjälp av politiska ”krafttag”, som är skenheliga, populistiska och nationalistiska. Inte på ett moraliskt agerande och ”beskyddande av de svaga”, utan ett direkt bestraffande av dem. 

Jag skriver för att jag i bästa fall kan uppmuntra fler till att se och uppröras över hur skevt vårt svenska rättsväsende kan vara och att den kriminalpolitiska utvecklingen går åt fel håll. För att de flesta som redan marginaliseras, misstänkliggörs och bestraffas inte har rimliga resurser för att bedriva kampen själva, utan behöver en allierande opinion som stöttar dem och hjälper dem organisera sig. 

Jag skriver för att utmana och krossa bilden om vilka som är farliga för de ”vanliga goda människorna” och samhället i stort. Därför att det finns både system och människor som faktiskt är en direkt fara och reellt hot mot ett demokratiskt samhälle och de utpekas aldrig som brottslingar i nyhetsflödet.

Text: Aida Paridad