"Borde vi aldrig haft barn?"

Oro, skam, ilska, gråt och ensamheten med alla frågor. Susanne Wänman, engagerad i föreningen F. A. T. E. G. beskriver hur det känns att vara anhörig till någon som begått ett brott och blir frihetsberövad.

 

* F. A. T. E. G. (F)öreningen (A)nhörig (T)ill (E)n (G)ärningsman  är en förening som genom opinionsbildning och information verkar för att media och samhälle ska förstå att även anhöriga till gärningsmannen behöver hjälp och stöd efter en gärningsmans brott.

* Under tiden gärningsmannen sitter på häkte, vid rättegång vid tingsrätt eller hovrätt vill föreningen finnas med som stöd och hjälp om önskemål finns.

* Föreningen jobbar med att genom samhällsinriktad verksamhet till exempel genom att besöka skolor och arbetsplatser för att upplysa om hur det är att vara anhörig. Och för att människor ska våga ta kontakt med oss om de drabbas av en anhörig som begått brott.

* Föreningen vill också verka för att få igenom en rikstäckande journalföring där polis, socialtjänst och psykiatri kan samverka för att försöka undvika brott.

 

En förälder står lamslagen och förvirrad i korridoren på häktet. En annan mamma står i dörren och djupandas på väg in till anstalten för första gången. En pappa står illamående i vänthallen, väntandes på hissen som skall ta honom upp till rättspsyk. Vad har de där att göra? Alla tre har samma tankar: Hur hamnade vi här?

Efter nätter av oro, tusenfalt med frågor, hinkar av gråt, ilska och frustration ställer vi oss frågorna: Vad kunde vi gjort annorlunda? Hur kunde detta ske? Vad kommer att hända nu? Hur ska det gå, för mitt barn, för oss? Vi har ingen att ställa frågorna till. Alla kanaler är stängda med skammens skynke.

Är allting vårt fel? Har vi misslyckats fullständigt och totalt? Borde vi aldrig haft barn? Är vi annorlunda än alla andra föräldrar? Vad ska vi svara om de frågar? Syskon, barn, skola, barnomsorg, vad säger vi till dem? Vad ska vi säga på jobbet och till kvinnan i kassan på ICA? Helt plötsligt får vi oönskad insyn i en värld som tidigare varit stängd. Djupt begraven under en förälders eget skyddstäcke. Sådant här händer inte ju oss…

Frågor och ställningstaganden kring advokater, häkte, psykiatri, anstalter, telefonkontakter, besökstider, sekretess och restriktioner. Ingen som svarar på alla frågor. Hitta vägar för att lyfta en eller två av alla frågor. Bingo! Någon ger svar på en fråga efter dagar av sökande. VAD HÄNDER NU?!

Försöker desperat hitta formen. Kan vi le? Har vi rätt att le? Kommer vi någonsin att känna lusten att le igen? Närhet? Orkar inte, stöter kraftfullt bort allt och alla som närmar sig. Har fullt upp med att hantera denna nya misslyckade, udda, skadade föräldern som vi bär omkring på.

Kom inte nära, vi kanske smittar! Du kanske drabbas av vår olycka. Smärtan när vi upptäcker att du gör det.

Vi upptäcker att vi förblir tysta i alla frågor som rör samhälle, skola, barnafrågor, kriminalvård, droger, uppfostran och föräldraroller. Vår rätt att tycka är förbrukad. Vår röst räknas inte längre i samhället som ett gott råd efter vägen. Vi har förlorat rätten att uttala vår åsikt och att tas som trovärdiga samhällsmedborgare. Vi är ju nu en sådan där… en misslyckad förälder. Någon ger rådet, ni kan ju tala om hur ni gjorde, så att alla vi andra vet vad vi inte skall göra.

Om man tittar noga kan vi se det. Det tjocka kladdiga täcket av skam och skuld som sveper runt alla tre föräldrar där de står. Lätt hukade, slagna i skoskaften. Svarta ringar under ögonen och sorg, oro och rädsla i nedfälld blick. En blick som tidigare mötte andras men som nu sveper undan. Lika rädda för att få frågor som att inte få dem. Rädslan över att ses av oönskade ögon just nu, just här, just idag.

På väg in till vårt BARN som vi inte längre får kalla barn utan måste kalla vuxen.

Text: Susanne Wänman Foto: Jonas Klinteberg