Att ha en pappa i fängelse

Det  var i oktober. Jag kände ett tomrum och en växande oro. Jag hade inte  hört från pappa på flera dagar. Dagar blev till veckor och fortfarande  inget svar. Jag gick igenom ett flertal olika scenarion i mitt huvud om  vad som kunde tänkas ha inträffat innan jag fick höra sanningen. Chocken  vällde över mig som en tidvattenvåg  och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Minnen från den bostad  jag såg som ett andra hem var som bortblåsta, allt hade gått upp i rök  och existerade inte längre. Jag kände ett växande tomrum inom mig och  hela händelseförloppet resulterade i att jag blev som stum, tappade  talförmågan. Jag kunde befinna mig i skolan, sitta på en bänk med mina  närmaste vänner och helt plötsligt fastna med blicken, helt frånvarande.  Jag försvann ofta från denna rationella värld in i en fantasivärld, en  abstrakt värld jag byggde upp i mitt huvud grundat på lögner. En värld  där allt var bra och inget av det som just inträffat ens fanns på  världskartan. Verkligheten gjorde så ont, en smärta som var svår att  hantera. Hela min uppväxt kändes som en illusion, en lögn jag trott på i  alla dessa år. Det kändes som att jag inte längre kände den person som  satt på andra sidan murarna som skulle gestalta min pappa. Ångest och  stress blev till en mer vardaglig känsla och den ständiga oron att jag  en dag skulle vandra i samma fotspår som pappa, vi delade trots allt  samma gener. Jag kände att jag inte kunde prata med någon, ingen förstod  mig eller vad jag gick igenom. Dag ut och dag in kämpade jag med att  hålla tillbaka tårarna och dölja smärtan med ett leende. Jag ville inte  visa mig svag inför andra. Mina närmaste vänner tröttnade på mig  eftersom jag ofta var nedstämd och trots att jag försökte prata med dem  så lyssnade de inte eller visade empati för den plötsliga vändningen  mitt liv hade tagit. De ville vidare i livet, vandra med strömmen och  jag var en börda som höll dem tillbaka.

Jag  minns denna period som väldigt svår och krävande för den fjortonåriga  flickan jag var då. Det hände saker jag ångrade, men jag tänker även  tillbaka på den perioden och önskar ibland att allt kunde gå tillbaka  till hur det såg ut innan. Det dröjde flera år innan jag raserade  murarna jag rest upp runtom mig, kände att jag kunde ta tag i mitt liv  och försöka göra det bästa utav saken. Alla sår har bleknat till ärr och  byggt upp grunden till en stark karaktär. Jag står numera stadigt på  egna ben och känner att jag klarar mig själv relativt bra. Det som  tidigare varit svårt för mig är inte längre något hinder och jag vet,  att trots mina mörka perioder så kommer allt lösa sig i slutändan. Efter  alla motgångar har även jag och pappa en starkare relation idag än  någonsin tidigare.

"Sara", Bryggan Stockholms skrivargrupp