Filen är en tidning för och av frihetsberövade. Du som sitter inne prenumererar för 70 kr per år, du i frihet betalar efter förmåga. Läs mer >
Dörren går upp med ett klick och nu står jag här utanför stängslet ännu en gång.
Det folk oftast inte tänker på är att det riktiga straffet kommer efter avtjänad tid.
Jag ska nu hålla mig drogfri, stå för det som jag lovat mina nära o kära och jag ska ha en vanlig sysselsättning på dagarna i form av jobb eller skola.
Cirka en månad efter att Arlandarånet har preskriberats kommer nu ett erkännande. Grundaren av hip hop-gruppen Kartellen säger att han planerade och var med och utförde rånet.
Jag har åtta veckor kvar på min utredning och jag vet inte vart jag ska bo efter vistelsen här. Jag kommer att fylla arton inlåst och det känns skit.
Det värsta med att sitta på SiS är hopplösheten. Hopp är det sista jag har. Utan hopp kan man inte nå någonstans i livet.
Det är bra att det finns skola här så att man kan få hjälp med betygen för de flesta som kommer hit har svårt med skolan.
Det som är bra med helgerna är att man kan gå på aktiviteter med andra ungdomar eller personal. Då sitter man inte bara inne utan något att göra.
Min vardag är nästan alltid densamma. Jag väcks av personalen en strax innan 09:00. Jag går upp och klär på mig, går ut till avdelningen, tar en morgoncigg och försöker sedan äta frukost innan jag följs till skolan.
Jag har haft LVU i 2-3 år och sett den mörka sidan av dessa institutioner. Dem fungerar inte alltid så som dem ska. De följer ofta inte regler och lagar. De som arbetar på dessa institutioner har ett stort behov av maktmissbruk. Det ser man ganska ofta faktiskt. Själv så har jag varit med om både isolering och så kallad ”vård i enskildhet ”. Varför? Jo, jag var ledsen. Kastade lite saker.
Jag är en kille i tjugoårsåldern som under stora delar av mitt liv levt i ett utanförskap. Jag har separerade föräldrar och har bott mycket med min pappa. Jag hade det inte något bra hemma. Under min uppväxt levde min pappa med en kvinna som var alkoholist. Pappa jobbade nästan hela tiden så jag var ensam hemma med pappas kvinna efter skolan.
Filen föddes i februari 2013 då det första numret kom ut. Några av oss hade tidigare varit aktiva i Kåkbladet och vi såg Filen som en lillasyster som tog vid där storasyrran inte orkade längre.
Jag är en intagen som är i slutet av mitt 14-åriga straff. Under två år var jag på den öppna anstalten Tygelsjö som jag ändå anser vara en av de bättre i landet. Det som inte fungerade alls var lärcentrum, där det fanns två lärare anställda på heltid.
En förälder står lamslagen och förvirrad i korridoren på häktet. En annan mamma står i dörren och djupandas på väg in till anstalten för första gången. En pappa står illamående i vänthallen, väntandes på hissen som skall ta honom upp till rättspsyk. Vad har de där att göra? Alla tre har samma tankar: Hur hamnade vi här?
